Nej, Eleni jag har inte glömt dem! De ligger i min väska!

Jag tror inte jag är ensam om att känna mig allmänt “förfallen” just nu? (Hoppas iaf inte det.) Jag flåsar bara jag går upp i trappan till metron. Har blåmärken överallt på mina stackars ben. Dessutom har de röda eksem pga att de är helt uttorkade. Glåmig och blek är jag med.

Och jag har en regnskog mellan benen, och ett buskage under armarna. Mitt hår är en rishög som behöver besöka frisören snarast. Mina fötter bör inte visas i dagsljus utan strumpor och mina stackars händer & naglar ska vi inte ens tala om.

Ska vi inte ta o nämna vardagstristessen? Rutinerna om dagarna ser ut ungefär såhär: Sova, jobba, äta, skita, sova, jobba, äta, skita… osv. Tack vare våren och ljusets ankomst så börjar det lätta – dagarna blir roligare och man får ork till mer. Men ändå känner jag mig allmänt “förfallen” så nu har jag lagt upp ett schema på saker som ska åtgärdas:

- Ett avslappnande bad som avslutas med att skrubba bort döda hudceller. (Avklarat)

- Attackera mina stackars ben med min epilator. (Om en minut)

- Boka tid till vaxning. (Var?)

- Boka tid till klippning. (Imorgon)

- Boka tid till fotvård. (Imorgon)

- Köpa ny body lotion, hand scrub, handkräm & shower gel m.m.

- Gå till gymet från och med nästa vecka. Få rutin i träningen.

- Ledig dag då jag inte gör något “måste”. Jag ska kunna sova hela dagen om jag vill. Sy om jag hellre vill det eller bara hänga på ett fik med någon av mina bästa vänner. Vad som helst som faller mig in – utan att känna stress eller ångest för jag inte gör något av alla “måsten”.

Caffe Latte. Jag vill inte ens veta hur mycket pengar jag spenderar på det. Men att sluta med vanan (ovanan?) att dricka en latte då och då (läs: flera, flera gånger i veckan) är det knappast tal om! Jag ska ha mitt kaffe. Sådeså.

I 90% av fallen blir det take awaylatte. Inte precis miljövänligt. Läste någonstans att Julia Roberts (??) brukar ha en mugg med sig som hon ger till baristorna. Vore det inte ganska smart om man dricker så mkt latte som jag? Men.. tycker inte de på kaféet i fråga man är… typ knäpp då? Och var ska jag få lämplig mugg ifrån?

Förresten om 2,5 vecka fyller jag 22 år. Och ett coffee card på Espresso House vore guldvärt att få! Om man köper take awaylatte kostar det 7 kr mindre med kortet – vilket innebär att efter 5 latte har du tjänat in så pass mycket att du kan köpa en sjätte! Höhö. Det gillar vi.

Lägligt tillfälle att få magkatarr på. Nej! Så typiskt. Men så klart dyker det upp när man är stressad och har mycket att göra. Åååh!

Första gången jag hade det var för 6-7 månader sedan. Jag jobbade 5 timmars pass utan paus. Tiderna var ganska udda också typ 9:45-15:00 respektive 14:30-19:30. Kanske ska tillägga att när man stängde fick man alltid jobba över i regel 30 minuter varje dag. Regelbunden mathållning var en total omöjlighet. I slutet av arbetspasset skakade jag av hunger i hela kroppen. Det blev lätt att man köpte något direkt efter jobb som t.ex. en pølse eller cheeseburgare. Godis var också välbehövligt för att hålla blodsockernivån uppe. Väldigt hälsosamt med andra ord!

Nu tyckte jag ändå att jag varit rätt nyttig senaste tiden. Men min kompis ååpekade att jag faktiskt har väldigt oregelbundna matvanor.. och ja det stämmer nog! Jag äter helt ok mat, men oregelbundet samt stressar upp mig för minsta lilla. Hela mitt huvud maler på om måsten som jag ändå inte kan göra något åt! Jag önskar mitt huvud malde på om mer roliga saker.. typ miniferier!

Jag är sugen på att ta en tripp någonstans, kanske bara för en helg för att få lite miljöombyte. Jag har redan ett lämpligt ressällskap (banga inte!).

Nu är bara frågan: Var? Det ska enligt mig inte vara Sverige, Danmark eller Norge. Nej, ett annat land! Kanske Tyskland? Holland? Belgien? Amsterdam by spring? Weekend i Berlin? Vore det något?

Jag hittade på datorn bilderna från utställningen vi hade våren 2006. Mitt tema var St Tropez (vi hade alla valt varsin destination) och jag försökte skapa kläder som man skulle kunna ha både på stranden o till fest. När jag ritade kläderna till kollektionen var jag allmänt trött på den St Tropezstil som rådde (råder?), och inspirerades mer av Bridget Bardot samt 50/60-talet.

Jag hade idag skippat det röda läppstiftet. Men.. men! Man lär sig av sina misstag. Jag iaf med min duktiga modell som jag är så tacksam för att hon ställde upp. Och tack till Karolina som tagit bilderna!

På översta bilden kanske ni noterade att det hängde en skjortklänning i bakgrunden? Här har jag, vid ett senare tillfälle, på mig den:

Detta är en av de modeteckningar jag gjort som jag är mest stolt över. Så den får ni också se!Bredvid ser ni tygprover från plaggen som jag faktiskt också sytt upp. Modeteckningen ingick i mitt slutarbete min sista termin på Malmö Fashion College. Snart 2 år sen. Oj! Måste verkligen återuppta mina fashion studies!

Igår skickade ett antal kompisar och bekanta mig länken till artikeln i Expressen. Idag möttes jag av Metros löpsedel när jag var på väg till jobbet. På öresundståget låg metrotidningarna och skrek åt mig:

”De ler för lite – får sparken av Zara”

Jag hade först tänkt berätta min version här i bloggen. Men har inte tillräckligt många läsare så nu har jag slängt iväg ett mejl till Anders Göransson som skrivit artikeln om tjejerna i Örebro. Har uppmanat de jag känner som jobbat på Zara att göra desamma. I stunden plöjer jag igenom alla som kommenterar artikeln. Många vittnar om precis samma förhållanden som både jag & tjejerna i artikeln upplevt.

Men det finns uppenbarligen folk som tror att unga idag inte kan med när det ställs krav. Att vi som jobbat och inte pallat med förhållandena på Zara är lata, non-service minded och inte klarar av att ta order. Så är det inte. Jag anser snarare att unga accepterar allt för mycket skitförhållanden på arbetsmarknaden för de tror att det ska vara så.

Jag blev inte sparkad. Jag sa upp mig. Men de sista 2 månaderna gick jag med ständig oro för att bli sparkad. Ska det vara så? Och vill ni veta varför jag slutade blogga sist? Det hängde mkt ihop med Zara och det faktum att jag fick magkatarr pga all stress. Jag orkade inte ha något hängande över mig som jag var tvungen att göra som t.ex. blogga. Så jag la ner.

Idag jobbar jag på Illum i Köpenhamn. Jag har fantastiska kollegor och en jättebra chef. Vi får allihopa ständigt komplimanger av våra kunder att vi är så söta och ger god service. Konceptet är enkelt: Är vi glada är kunderna glada, och tvärtom.

Buffy the Vampire Slayer säger:

det har matilda ritat. så snyggt. vår lilla tös är så duktig!

LILIJA.COM säger:

Oj, ja hon var riktigt duktig!!

Buffy the Vampire Slayer säger:

vi är så stolta över henne!

Buffy the Vampire Slayer säger:

eller hur?

LILIJA.COM säger:

haha jaaa

Buffy the Vampire Slayer säger:

kan inte fatta att vår lilla tjej har blivit stor nu.. *fäller en tår*

-

Denna konversation skickade Maggi till mig på MSN. Tack Maggi! Och tack My!

Maggi gjorde inte bara min dag lite roligare med den sista kommentaren – utan också gjorde hon att jag fick modet till mig att äntligen visa något av det jag gjort.

Ni anar inte vilken prestationsångest jag får av alla andra duktiga designmänniskor. Värst prestationsångest ger beckmanselevernas portfolios som jag brukar kika på ibland. Det är så illa att jag inte har vågat söka till någon designskola tidigare. Men nu jävlar ska det bli ändring på det. Nu jävlar ska jag börja tro på mig själv mer.

Jag lever just nu i boken Watermelon av Marian Keyes då INGET spännande händer i mitt liv!

Marian Keyes böcker ska verkligen inte underskattas bara för det kallas chicklit. Jag har bestämt mig för att plöja alla nu. På engelska. Bara engelska böcker (om författaren inte är svensk) är det som gäller från och med nu!

Jag har tidigare läst den andra boken på bilden “Anybody out there?” som nyligen (?) kom ut på svenska (för er som inte är lika ambitiösa som jag). Rekommenderar den varmt! Det var den som fick mig att vilja läsa varenda en av Keyes böcker.

Om jag hade velat hade jag kunnat avge fina analyser om böckerna samt berätta böckernas handlingarna här & nu. Men det var inte därför jag började skriva inlägget.
Jag tyckte omslagen på mina pocketar var så fina. Speciellt Watermelon. Satt och tänkte lite innan att illustrationen var lite i Lovisa Burfitt-stil – för att strax därefter upptäcka att det faktiskt var Lovisa Burfitt som ritat bilderna på omslaget!

Men när jag nu surfar runt på internet (tänkte vara lat o slippa fotografera) så hittar jag inte en enda bok i webshopparna eller på Marian Keyes hemsida som ser ut som mina. Varför har jag specialomslag (klagar inte, bara undrar!)? Och varför är de engelska (generellt sett) pocketböckerna mycket finare än de svenska?