Igår när jag var på Whole foods market på Kensington high street hittade jag de här chipsen:
- Posted using BlogPress from my iPhone
Nålade igår kväll ihop min socka för att se hur den ser ut. Nu kanske ni ser att det är en socka lite bättre?
Hursomhelst så är den superliten,undra om mönstret jag följde va för ett par barnsockor? (det säger inget om storlek)
Funderar på att göra om det till ett eget (för stora tassar) och testa igen.
Försöker tänka att nu vet jag iaf processen, o ‘övning ger färdighet’ men det är svårt! Jag glömmer lätt bort alla misslyckade syprojekt jag gjorde en gång i tiden – idag brukar de dock gå riktigt bra!
Vem säger då liksom att sticka skulle va lättare? Vet ni hur ofta man sitter o vill döda stickmaskinen o hela projektet själv ifråga? Hur arg man blir när en nål går sönder o hur frustrerad man blir när en maska går – igen?
Idag har jag stickat min första socka, taadaaa!
Ska nämligen göra två knästrumpor till de där jäkla grupparbetet o på ‘bendelen’ ska de va spets.
Eftersom jag aldrig gjort en socka tidigare så bestämde jag mig för att göra en plain utan spets först så jag kan planera arbetet till ‘de riktiga’ mer noga, och den ovan är då min ‘testkaninsocka’.
Återkommer senare med det färdiga resultatet.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Vet ni vad jag fullkomligt älskar? Maskerader/fancy dress parties!
Jag älskar att klä upp mig och gå in nån slags roll. Vad jag också älskar är att man kommer från hela de här att dömma människor efter de kläder de normalt sätt sätter på sig.
På nåt sätt blir folk på maskerader mer öppna o kanske är det just att vi inte vet helt om personen mittemot oss är investment banker eller konstnär? Folk börjar randomly prata med en o om inte annat åtminstonde kan de börja prata om ens utstyrsel.
I mars ska jag på två tillställningar som kräver fancy dress. Nästa söndag är det school girls & boys-party på Collection.
Den 20onde är de planerat sushi and drinks hos mig innan vi går till TG. Jag har planerat vara nån guldig superhjältinna, vet inte exakt hur jag kommer se ut, men vill gärna virka en strutig bikini top à la Madonnas Jean-Paul Gaultier korsetter.
Måste bara hitta guldigt garn – Vaar? Alexandra? 
EDIT: Typ sånt guld garn som är i mitten av dessa nipples tassles vill jag ha!
Hittade bilden på Ravelry – ett community för stickning och virkning – där man också kan hitta massor med gratis mönster! Är ni into sticka o virka tycker jag absolut att ni ska joina, och bli kompis med mig. Heter missmatti där.
Jag vet inte om ni hört talas om en den kanadensiska stand up komikern Russel Petters?
Det hade inte jag tills för några veckor sen då jag hade sleep over med Sinthiya o Fleur.
Sinthiya visade då det här klippet ovan, som ni bara måste se! Hursomhelst: senare på kvällen när vi tittade på läskig skräckfilm (Orphan) o Fleur blev rädd (den mer känsliga när de kommer till skräckisar) citerade Sinthiya från klippet ovan i autentisk indisk accent:
”Somebody gonna get hurt!”
Vilket såklart orsakade en del skrattsalvor o därmed gjorde Fleur mindre rädd..
Detta har sen dess blivit ett stående skämt i vårt gäng, o vi andra försöker desperat imitera den indiska accenten, men det är bara Sinthiya som lyckas (jag t.ex. får till typ skottska istället.. haha!).
Tröttheten fortsätter, likaså sömnbristen. Att det är dystert,grått och regnigt hela tiden gör inte saken bättre.
Igår lämnade jag in min research file/essay plan. Satt kvällen innan o slet mitt hår, o gjorde om research filen till något stort o viktigt som handlade om liv o död. Kan ju säga att det inte blev mkt lättare att skriva då.
Ämnet jag valt handlar om kvinnor som klär sig i ‘fetish clothing’ (latex,läder,korsetter,suspendersosv) o går på fetish klubbar. Jag har försökt vinkla det till en feministisk synvinkel. Klär hon sig i detta för sig själv eller för att bli ‘tittad på’/beundrad? Är det ’sexually liberating’ eller inte för kvinnor att klä sig så?
Typ nåt sånt. Kan säga att det är ett komplext ämne o jag borde börjat tidigare med min research för att få ut den bästa möjliga informationen, men jag försöker tänka det bara är research filen o själva essayn ska va inne först i maj så jag hinner läsa igenom böckerna jag har mer noga.
Vi skulle också lägga in 1-3 bilder som vi ska skriva om sen i själva essayn, en av de jag valde är på de här två sötnosarna:
Hjälp vad död jag är. Jag har så mkt jag måste göra och vill göra men kroppen säger nej.
I korta drag har detta hänt sen sist jag uppdaterade:
Finally fick jag min yankeedoodlebeställning jag gjorde i början av dec. Vad råkar jag inte göra med det ena doftljuset – jo tappa det så att glasburken det är i går sönder upptill och vassa glasbitar sticker upp!! 
What to do?
Hatat mina lata gruppmedlemmar ännu mer! Det är så ironiskt när en av dem säger att ingen av oss får bli senare än 9.30 på fredagen, men hon själv kommer 12.30! (då lämnar jag stället för jag är lagom trött på folk som tar upp min tid)
Haft en liten night over hos Miss Fleur i onsdags med Sin o Yassi då också såklart.
Jag tror inte jag skrattat så mkt på år o dar åt totalt urfåniga saker som säkert bara vi tycker är kul. Men jag är så glad jag har dessa tjejer (tjat,tjat).
Gått till Tate Modern sent på fredagskvällen (de har öppet till 22 då) o att gå dit där vid den tiden är verkligen nåt jag rekommenderar.
Jag återkommer snart när jag återfått min energi o ork.
xx Matilda
Är på en pub precis mittemot skolans site på John Prince’s street (Oxford Circus) med mina två galna ladies på bilden nedan (Sinthiya & Fleur).
Vi dricker cider o äter nachos, o pratar om hur glada vi är att vi (SATC – the London version, se inlägget nedan).
Vi pratar också om våra essays vi ska skriva nu i vår. Jag har kört helt fast!! Men mer om det senare nu ska jag tjattra visare o njuta av min cider.. 
- Posted using BlogPress from my iPhone
(Hittade lite gamla drafts som jag en gång för alla tänkte publicera)
Lisa skrev
10:15 @ 01.16.10/…/
Vem är vem i erat ”Sex and the city” gäng då?
Jadu, Lisa vi har försökt besvara den där frågan själva flera gånger.
Jag är mest lik Miranda, no doubts! Yassi är nog mest lik Carrie. Sen blir det trixigare. Sinthiya skulle på ett sätt kunna vara Charlotte, och Fleur skulle kunna vara Samantha. Men de påståendena är mest korrekt är detta när vi pratar om deras framtida familjeplanering. För sen har Fleur en Charlotte-sida mixat med lite Miranda, och Sinthiya en Samantha-sida.
Så till slut sa jag bara ”Fuck that!”
Vi är Matilda, Sinthiya, Yassi och Fleur! Sex and the City – the london version är egna karaktärer och inga kopior..
Ska försöka få en beskrivning nu kortfattat:
Yassi är fixaren, som planerar ihop utekvällar, bokar bord och håller alla samman. Hon är bra lyssnare och alltid får en på glatt humör. Du ser henne alltid i en unik och kool scarf samt med en blackberry i handen.
Kaffe och cigg tar upp en lite skrämmande stor del av hennes kostcirkel, men hon försöker vara nyttig annars samt gå till gymmet regelbundet. Hon är förmodligen den enda av oss som inte är en tidsopimist och hon är alltid i tid.
Sinthiya är den av oss som älskar barn. Hon älskar barn ungefär lika mkt som hon älskar korsetter, lingerie och All Saints (antalet all saintspåsar i hennes lägenhet är skrämmande).
Vanliga fraser som kommer ur hennes mun är ”hard core”, ”basically” and ”let’s go for a refill”, och de två heatse männen som spatserar på denna jord enligt henne är ‘Chuck Bass’ och Rob Pattisson.
Fleur är den av oss som hatar barn. Hon inte lagt in barnafödande i sin framtidsplanering, däremot ingår framgångsrik designkarriär och en riktigt nice egen liten flat, gärna i Holland Park (där hon redan nu bor).
Fleur tenderar att vara rätt klantig – tom klantigare än mig, och då är det illa! Välta ut kaffemuggar är hennes specialitet. Gärna på nån, eller nåt på viktigt papper.
Sen är det jag, Matilda, och det är ju alltid svårt att beskriva sig själv! Jag tror jag skippar det.
För några dagar sen började jag tänka på det här med vänskap. Dvs. när vänskap tar slut. Hur ont det gjorde första gången man förlorade en vän man trodde man skulle vara bästis med för alltid. Och så de där man aldrig blev ovän med.. men man känner bara den där tiden som nära kompisar är över och det kommer aldrig, aldrig bli det samma igen.
Det sistnämnda hände nämligen med en tjej jag lärde känna under mitt första år här i London. Jag tror hon tycker jag svikit henne genom att dra mig undan. Men jag kan inte vara fejk och låtsas att allt är som förr.
Jag har haft många underbara stunder med henne, hon har många fina sidor och hon har ställt upp så många gånger för mig (vilket jag såklart uppskattar).
MEN, det finns ett stort men.. hon tillhör en slug energitjyvsgrupp. Förmodligen en av de som är svårast att dumpa många gånger.
Hon är nämligen den där som ska ge en ”expertisråd” hela tiden. Hur jag ska leva mitt liv, var jag ska bo, med vilka, vem jag ska dejta, vad jag ska ha på mig, vad jag bör äta.. you name it!
Ibland vill man bara att ens vän ska lyssna på en när man är ledsen utan att ge en massa snusförnuftiga råd. Och riktiga vänner respekterar ens livsval även om de inte överenstämmer med vännens egna.
Jag har analyserat detta noga och kommit fram till följande:
- Eftersom detta va som värst och mest intensivast under en period då jag var väldigt nere och mådde dåligt så tror jag hennes råd mkt bottnade i att hon dels ville att jag skulle vara lycklig. MEN hon förstår inte att alla inte vill leva sitt liv så som hon vill leva sitt!
T.ex. såhär ser hennes ideal liv ut: Gift med rik assnygg man som har manners, är välklädd och bjuder på lyxiga resor o middagar. Vi får inte heller glömma hennes stora supermoderna (oh förlåt… den ska va brand new!) lägenhet med skandinavisk avskalad inredningstil. Hon ska köpa cirkus 50 nya handväskor om året och minst lika många skor. Ha sin egen design studio (som hon redan planerat hur flashigt inredd den ska va) och framgångsrik karriär samt ett barn som ska ploppa ut runt 29år såldern (så hon har några år med sin man innan samt hon inte är för gammal, och hon är mkt bestämd över att hon ska ha en blåögd son).
Jag har inga problem med folk som vill leva sitt liv sådär. Jag respekterar det till fullo, men bara för hon ska försöka ha sitt drömliv påtryckt som ett perfekt exempel på vad jag ska satsa på i livet (även om hon såklart inte säger det sådär i klartext) så blir jag bara så fed up!
Jag skiter fullkomligt i så många saker som hon tycker är viktigt. Jag drömmer inte om att ha ett flashigt lyxliv. Jag vill va lycklig först och främst. Och förlåt men jag tror det för henne kommer vara ganska svårt att bli lycklig om hon har så bestämda krav om så många ytliga ting.
Spec. när det kommer till en livspartner och det är där lite nästa punkt i min analys kommer in på:
- Hon har inte sådär bra självkänsla som hon försöker låtsas att hon har. Hon har självförtroende på många punkter visst, och visst kan hon prata för sig och ge ett självsäkert intryck.
Men varför är de så viktigt för vissa människor att ge expertisråd? Jag tror helt klart de dels känner sig bättre själva; att de tror de hjälper personen o samtidigt känner sig som den lite mer allvetande.
När det kommer till hennes sökande av livspartner (ja, hon vill gifta sig snarast möjligt) så får han absolut inte göra några misstag alls. Med misstag innebär allt från ha fel skor till vara otrogen. Så fort de gör ett endaste litet enligt henne misstag (med andra ord saker som inte passar in på hennes uppmålade bild av den perfekta partnern) är det ”tack och adjö!”
Och samma attityd har hon när det kommer till de hennes kompisar träffar. I min analys har jag kommit fram till detta beteende bottnar i att hon själv inte får göra misstag (och därför inte kan acceptera att andra gör det) samt att hon förmodligen inte mår så bra som hon låtsas att hon gör.
Hela anledningen till varför jag började tänka på detta var för i tisdags så var det några från NHS som erbjöd gratis klamydiatest på skolan. Två av mina kompisar gjorde testet, och när de va klara såg de att den här tjejen, som de inte känner särskilt bra men de vet vem hon är hon och hon vet vilka de är (speciellt den ena som kommer från samma land), också var där.
Hursomhelst råkar mina kompisar få en skrattattack just i denna stund och den här tjejen vi kan kalla A kommer fram till dem och undrar ”Vafan skrattar ni för?”. Min vän som kommer från samma land, som vi kan kalla B, säger att de skrattar liksom åt ett interntskämt och inte åt henne om hon trodde det.
Ända sen jag lärde känna B och A förstått vi börjat hänga ganska mycket har A gått från vara trevlig o alltid småprata med B när de ses till att bli nästintill inte hälsa och i så fall bete sig ganska bitchigt. Varför? Känner hon sig ”ersatt” eftersom jag blivit nära med B nu och knappt hänger eller ens pratar, ringer A längre?
Men saken är den att de här två är så otroligt olika varandra! Den enda likhet de egentligen har är deras hemland , språket och kulturen där. Och jag är så glad jag lärt känna B för hon lyssnar alltid utan att dömma och är easy going, optimistisk och otroligt rolig att hänga med.
Jag har innan tänkt på vad jag ska göra med hela den här sitatutionen, men jag har nu bestämt att jag kanske bara ska låta de va. Jag tror inte hon kommer förstå om jag berättar hur jag känner, jag tror bara hon kommer bli sårad och om jag skulle sagt nåt skulle jag sagt de mer rätt ut när det var aktuellt så att säga.
Dessutom orkar jag inte med en människa som ska va så krångliga hela tiden. Som inte dricker kranvatten eller är superjobbigt gnälliga så fort man är på en t.ex. vanlig pub och inte på en superposh bar i Mayfair.
Jag har dock en känsla av att det gör mindre ont för mig än för henne. Dels för jag känner vår vänskap har sett sina glansdagar, men också är nog mer van vid sådanna här situationer samt att jag har så många fler nära vänner än vad den här tjejen har.
Matilda Lundin, 24 år.
Londonsvenska och fashion design-student, vars passioner i livet involverar; knitwear, luxury lingerie, choklad, skor och sushi.
